Det är nödvändigt för oss att bli bekräftade både livet och på jobbet. Ett litet barn kan inte växa upp till en sund individ utan att få tillräckligt med bekräftelse och kärlek. Likaså har alla någon form av behov av att få acceptans av sin flock. En typ av flock är ditt team på jobbet. De som säger att de står helt över vad omgivningen tycker och tänker om en, är inte helt ärliga, även om behovet av bekräftelse kan se lite olika ut för oss alla. Det är alltså ett grundläggande behov att vi känner oss älskade och önskade av vår omgivning och som sagt detta gäller även när vi är på våra arbetsplatser.

 Men när man inte alls har förmågan att bekräfta sig själv, så har man hamnat i en fälla. Då är man som en uttorkad människa i öknen, som bara måste få bekräftelse från andra hela tiden konstant för att inte må dåligt. Det kan aldrig bli tillräckligt så att man känner sig nöjd. Samtidigt finns en inre dialog, om någon säger något trevligt så hör man en röst som säger emot. Detta kan nästan jämställas med ett missbruk. Att man blir som en bekräftelsenarkoman. Krävande för sin omgivning. Att man måste ha en sil hela tiden.

Birgitta, en chef som jag coachade under en period, hade några extrema bekräftelsenarkomaner, i det teamet som hon ledde. De presterade i princip enkom för att hon skulle säga att de var duktiga. Det var som om de tävlade som barn inför sin mamma. Som små treåringar som spelar ut för att bli sedda. Hela tiden bara en jakt efter hennes gunst. I coachningen förstod hon detta. Det blev aldrig bra. Det räckte aldrig. Hon kunde överösa sina anställda med beröm, men det verkade aldrig räcka. Sedan blev hon trött på det. ”Herregud, hur mycket ska man hålla på för att de ska vara nöjda.”

Det var specifikt en som tongivande.. En som var ledaren i gänget. Extremt duktig och högpresterande ung kvinna. Birgitta kände hela tiden ett tungt ansvar för hon märkte tydligen att denna kvinna var i riskzonen för att bränna ut sig. Hon försökte hjälpa henne att delegera. Det spelade ingen roll hur mycket beröm hon gav, kvinnan kunde ändå inte ta emot berömmet. Och det hela slutade med att den högpresterande kvinnan till slut bestämde sig för att emot hjälp av en egen terapeut. Snabbt klargjordes att det var självkänslan som i grunden var låg. Att det var därför som hon pressade sig så mycket för att få chefen och andras gillande på jobbet.

Hon var som en svamp, men kunde inte ta emot det beröm som gavs. Hon sökte det men kunde inte ta emot det. Det var omöjligt för chefen som fick helt orimliga krav på sig. Flera drogs med i prestationssnurren. I terapin kom det fram att hon som äldsta dottern aldrig kunde leva upp till sin mammas förväntningar. Mamman hade sumpat sin karriär på grund av barnen för att bli hemmafru, medan pappan var en framgångsrik direktör. Att flickan fick ta över mammans alla drömmar och önskningar om framgång. En ung tjej som var påläggskalv på ett större företag, där hon skulle förverkliga mammans egna drömmar om att göra karriär.

När kvinnan förstod vad det handlade om, chefen förstod det också. Det spelade ingen roll hur mycket hon gjorde knut på sig själv för det fanns inget chefen kunde göra åt problematiken. Det kunde bara kvinnan själv göra. Sakta men säkert började hon tänka efter vad vill jag. Det visade sig att hon bestämde sig för ett sidospår på företaget, där hon bestämde sig för att inte ha projektledaransvar och inte ta en specialistroll. Inte den pressen som triggade detta hos henne.

Hon kom fram till att en mer analytisk roll passade henne bättre. Just att ha ansvar och tidspress triggade igång för mycket stress och konkurrensbeteende här hos henne. Under samtalen så kunde hon sätta ord på vad det var som gjorde att hon mådde dåligt och hon hittade vägar att komma in på ett annat spår.  Vilket hon i och för sig gjorde med framgång, men mycket mer balanserat och bättre. På det spåret har hon nu klivit i graderna, men med en helt annan attityd. Hon knäcker inte cheferna med sitt krav på att bli sedd. för sitt eget val genom att göra henne till något att stoltsera med bland fruarna.

Du kan alltså hamna i bekräftelsefällan därför du har behov av att vara till lags och ”duktig” jag skulle lika gärna kalla det ”duktighetsfällan”. Jag tror att vi blir mycket lyckligare om vi sorterar bort lite fler måsten och borden både på och utanför jobbet och ser vad det vi är vi verkligen vill ha ut av livet i stället. Det är ett sätt att signalera att ”jag är värdefull i mitt liv” och på så vis blir det en signal för vårt inre – jag är värdefull och det är en process som på sikt stärker självkänslan att denna typ av frågor uppkommer gång på gång.

Det finns bara en du och om du gör saker och satsar på sådant du gillar och är bra på så är det också en signal till dig själv att ”du är värd att ha det bra och roligt”. Det ökar också din självkänsla. På så vis är det också viktigt att du fortsätter utveckla din livsmission hela livet. 

Nina Jansdotter
Webbpedagog