Jag upplever det som att extremt många människor sitter och ”tjuvhåller” på sina jobb och väntar på någonting. Väntar de på att det ska vända? Väntar de på något slags mirakel? Jag s tycker att det ska bli intressant att se, om den stora efterfrågan på arbetskraft, och den förväntade generationsväxling, som man har pratat om i så många år verkligen kommer att äga rum.

Jag undrar om allt tal, om att det kommer att bli brist på arbetskraft, därför att så många, snart, går i pension, verkligen är vad som kommer att inträffa. Jag tycker att det vore intressant att se om det verkligen blir så, eftersom jag anser att många arbetsgivare är nonchalanta när det gäller att bygga upp bra relationer med de människor, som de, faktiskt, har satsat en massa pengar, tid och kraft på. Vad skulle hända med arbetsmarknaden om det blir en sådan turbulens, som förutspås, och så många människor skulle byta plats? Jag hoppas lite på att detta sker, att det blir en sådan omskakning, även om jag tvivlar på att det kommer att hända för nu kommer ju även robotarna och tar jobben från många.

Om man ofta säger till sig själv ”Jag kan inte få ett nytt jobb. Så har man, redan innan man börjat söka jobb, gjort det svårare för sig själv att hamna hos en ny arbetsgivare. De här negativa bekräftelserna fungerar nästan som onda trollformler, som gräver sig in i din tankestruktur. De blir en bekräftelse på att du är misslyckad, på att du inte kan.

Man ska akta sig för vad man säger, eller tänker, om sig själv, för på något vis blir detta sanningar. Givetvis har vi alla så kallade minnessopor; negativa minnen, och erfarenheter, från olika misslyckanden i livet, men vi kan välja. Sopor in, eller, sopor ut. Negativa profetior, om oss själva och vår förmåga att vara anställningsbara, kan bli sanna. Detta är ett effektivt sätt att försämra sin förmåga, och att förminska sig själv och drastiskt minska på sin möjlighet på arbetsmarknaden.