Det finns karriär och det finns kneg. Det förstnämnda brukar handla om att ha höga ambitioner och att identifiera sig med sin yrkesroll. Det sistnämnda handlar om att ha en arbetsuppgift som man är stolt över att försöka utföra väl även om yrkesrollen i sig är ouppskattad och vitt skild från ens privata jag. Kneg har sina fördelar. Den största av dem är att man i regel vet VARFÖR man knegar. Det handlar oftast om att man prioriterar sitt liv utanför jobbet högt, alltså i regel familj eller intressen.

Jag är exempelvis författare. Mina kortromaner ”Nytt liv sökes” och ”Livshungrig” har släppts av Saga Egmont förlag. Jag jobbar på att skriva längre och mer. Hoppas på litterär framgång naturligtvis, en vacker dag. Författarrollen är starkt identitetsskapande och full av höga ambitioner och drömmar. Den betalar sig, men inte tillräckligt bra eller regelbundet för att kunna leva på det. Jag är inte ens säker på att jag skulle vilja göra det ifall jag kunde. Förra året provade jag att skriva varannan vecka och brödjobba varannan. Det gick förvånansvärt nog inte så bra, vad gäller skrivandet. Nu när jag ser tillbaka kan jag märka att jag faktiskt var ganska produktiv, men det kändes verkligen inte så då. Jag tyckte att jag inte gjorde något överhuvudtaget utöver ångestladdad prokrastinering. Nu skriver jag som en tok om jag kan hitta en ledig timme, för med ett heltidsschema är det svårare att hitta både lediga tid och ork. Det finns en balans där någonstans som konstigt nog verkar fungera.

I mitt andra yrkesliv, det som ger mig en lön, är jag kriminalvårdare. Det är ett bra och viktigt jobb, tycker jag. Det går ut på att försöka hjälpa människor hjälpa sig själva ur kriminalitet och missbruk. Jag försöker. Det går inte alltid så bra. Men det är viktigt att fortsätta försöka. I skrivande stund går jag kriminalvårdens grundutbildning och, om allt fungerar väl, tänker jag mig att jag jobbar kvar under resten av mitt liv. Historiskt sett har jag varit en usel siare, men så är det i alla fall nu. Trots att jag kan tänka mig en karriär i statens tjänst och värdesätter den arbetsuppgift jag har så är detta ett kneg. Det är ett jobb man utför och får betalt för, det är inte ett kall, en passion eller en fritidssysselsättning på något enda litet sätt. Min identitet får jag jobba på under min lediga tid. Däri ligger skillnaden mellan kneg och karriärsyrken.

I grunden är jag journalist och det är också ett starkt identitetsskapande yrke. Jag fortsätter vara journalist, fast jag inte längre arbetar på tidningar, men jag vet vad som är viktigt för mig. Idag vill jag skriva skönlitteratur och det fungerar bättre om jag inte skriver två till fyra artiklar om dagen på jobbet. Jag är dessutom bra på att skriva kort och jag jobbar nu hårt på att skriva långt. Formaten konkurrerar. Det är journalisten i mig som nu satsar helhjärtat på författarskapet. Det är det heltidsjobb jag har som gör det möjligt.

Kort sagt: Kneg är underskattat. Det finns förläggare som egentligen är undersköterskor, musiker som är boendestödjaren. You name it. Det är inte ens ovanligt att brödjobba och jag tycker inte att vare sig ordet ”brödjobb” eller ”kneg” egentligen har en negativ klang. Jag tycker det är rätt fantastiskt att det finns viktiga jobb som behöver utföras och samtidigt kan i praktiken finansiera människors kulturutövning. Det är inget fel idet.

Yrken som blir ens identitet privat är också fantastiska, men hur länge vill man vara sitt yrke? Nu är ju jag en synnerligen måttligt framgångsrik författare, men vad skulle hända om jag slog igenom stort? Skulle jag börja avsky att skriva och hitta min skaparlust i något annat? Vad händer den dagen jag ”måste skriva”? Jag vet inte, får jag reda på svaret så lovar jag att berätta. Tills dess knegar jag vidare.

Petronella Simonsbacka